En förträfflig årgång

 

Har den äran!
stod det i ett brev jag fick från lokaltidningen. Om jag skickade in ett kort och berättade vad jag gjort skulle jag bli uppmärksammad i tidningen på femtioårsdagen. Gratis. Brevet slutade: "Om du inte hör av dig tar vi det som ett avböjande".
   Visst ville jag ha namn och bild i tidningen. Men det ska vara för att gjort något stort. Om jag varit den första kvinnan som bestigit någon av Himalayas toppar eller rankats etta i någon sport. Det ska vara en obestridlig prestation, inte någon obegriplig - som att ge ut dikter. Folk jag känner ska inte kunna säga: "Ja se den, hon har aldrig gjort något riktigt."
   Dessutom, ska jag vara med i tidningen ska det vara för att den bett mig, skickat journalist och fotograf till mig. Det verkar ju fånigt att skicka in något som man själv skrivit om sig själv - folk kan ju tro att man tror att man är någon. .
   Att ha blivit femtio år är ju inte precis någon prestation. Det kräver ju ingen särskild insets för att hålla sig vid liv här är det hart när omöjligt att svälta ihjäl. När jag försökt förkorta livet med mina laster så har hälso- och sjukvården förlängt det. Det är inte ens min egen förtjänst att jag lever.
   Om det åtminstone vore originellt, men sanningen är att så vanligt att fylla femtio som när jag fyllde det har det aldrig varit. Det föddes fler barn än någonsin tidigare 1944 och fler lever längre än förr. Skulle det årets femtioåringar skicka in bild och livshistoria skulle hela tidningen blvit familjesida.

Det är alltså inte konstigt
att jag träffade en jämnårig på en fest. Vi kom att tala om vilken rasande fin årgång 1944 var. Hur ransonering och kalla vintrar gett äggen en särskild kvalitet, hur motbok, försvarets kalsonger och beredskapens avhållsamhet gjort säden riklig och fullmatad.
   Vi hade fått mogna med enkel men riktig näring utan kemikalier och skadligt överflöd, härdats av stränga lärare, bostadsbrist och nio timmars arbetsdag - inte klemats bort med eget rum, stereo och KAS. Det var en beviljad tid vi växt upp i. V började känna oss lite särskilda och riktigt bra.
   - Jag fick ett blev från tidningen, sa min jämnåriga. Det lät som han blivit glad över uppmärksamheten.
   - Jag med, svarade jag och tillade prövande:
   - Visst ska du väl skicka in?
   Medan vi suttit och pratat trade jag börjat tycka att min födelsedagsbild visst skulle ha en plats i tidningen.
   - Nej, sa han så bestämt att jag förstod att om något så löjligt som att skicka in sin egen bild och historia till tidningen tänkte han inte ens tala.
   Jag förstod att ölet fått mig att glömma vem jag var. En god årgång - en sådan som min - förhäver sig inte. Det är för att vi vet hur obetydliga vi är som vi är så förträffliga.

Stina Jonsson