Först publicerad i VLT ?/? 199?

En förträfflig årgång

  Har den äran! står det i ett brev jag fick från VLT. Om jag i skickar in kort och berättar vad jag gjort blir jag uppmärksammad i tidningen. Gratis. Brevet slutar: "Om du inte hör av dig tar vi det som ett avböjande".
Visst vill väl jag ha namn och bild i tidningen. Men det ska vara om jag gjort något stort. Som om jag var den första kvinnan som nått någon av Himalayas toppar eller rankats etta i någon sport. Det ska vara en obestridlig prestation, inte någon obegriplig, som att ge ut dikter. Folk jag känner ska inte kunna säga: "Ja se den, hon har aldrig gjort något riktigt."
   Dessutom, ska jag in i tidningen ska den komma med journalist och fotograf och de ska böna och be att få ha mig med. Det verkar ju fånigt att skicka in något som man själv skrivit om sig själv - folk kan ju tro att man tror att man är någon. .
   Att ha blivit femtio år är ju inte precis någon prestation. Det kräver ju ingen särskild insets för att hålla sig vid liv här är det hart när omöjligt att svälta ihjäl. Och när jag försökt förkorta livet med mina laster så har hälso- och sjukvården förlängt det. Det är inte ens min egen förtjänst att jag lever.
Om det åtminstone vore originellt att fylla femtio, men det är det inte. Tvärtom, så vanligt som i år har det aldrig varit. Det föddes fler barn än någonsin tidigare 1944 och fler lever längre än förr. Skulle årets alla femtioåringar skicka in bild och livshistoria skulle hela tidningen bli familjesida.
   Det är alltså inte konstigt att den första jag kom i snack med på en fest nyligen var en som snart fyllde femtio. Vi kom att tala om vilken rasande fin årgång 44 var. Hur ransonering och kalla vintrar gett äggen en särskild kvalitet, hur motbok, försvarets kalsonger och beredskapens avhållsamhet gjort säden riklig och fullmatad.
    Vi trade fått mogna med enkel men riktig näring utan kemikalier och skadligt över£1öd. Vi trade härdats av stränga lärare, bostadsbrist och nio timmars arbetsdag i inte klemats bort med eget rum, stereo och KAS. Det var en beviljad tid vi växt upp i. V började känna oss lite särskilda och riktigt bra.
    - Jag fick ett blev från VLT, sa min jämnåriga. Det lät som hon blivit glad över uppmärksamheten.
    -Jag med, svarade jag och tillade prövande:
    - Visst ska du väl skicka in?
    För medan vi suttit och pratat trade jag börjat tycka att min födelsedagsbild visst skulle ha en plats i tidningen.
    - Nej, sa han så bestämt att jag förstod att om något så löjligt som att skicka in sin egen bild och historia till tidningen tänkte han inte ens tala.
    Jag förstod att ölet fått mig att glömma vem jag var. En god årgång, en sådan som min, förhäver sig inte. Det är för att vi vet hur obetydliga vi är so m vi är så förträffliga.